Källarstugan och smedjan vid Skvaltkvarn
Vid Skvaltkvarnsbacken, intill Enköpingsvägen, ligger en av Upplands-Bro kommuns mest spännande kulturmiljöer. Här finns en välbevarad källarstuga med smedja från 1800-talet, omgiven av spår från flera hundra års kvarnhistoria.
Sidinnehåll
Förr var platsen ett centrum för arbete, handel och resande. Vattnet från Lillsjön drev kvarnarna längs vattendraget, medan den gamla landsvägen mellan Stockholm och Bergslagen förde människor, hästar och varor förbi området. Här växte en liten kvarnby fram med bostäder, verkstäder och ekonomibyggnader.
Smedjan vid landsvägen
Den bevarade byggnaden har två våningar och en vind. I den gråstensmurade källarvåningen låg smedjan, där järn bearbetades och verktyg tillverkades eller reparerades vid den öppna eldstaden. På våningen ovanför låg bostaden.
Smedjan hade en viktig roll för både bybor och resenärer. När det blev kö till kvarnen kunde man sko hästar, laga vagnshjul eller få hjälp med andra smidesarbeten. Här får ordspråket "först till kvarn får mala" en mycket konkret betydelse.
En plats med flera kvarnar
Aspviks kvarnhistoria är äldre och mer komplex än man först kan tro. På en karta från 1689 finns två olika kvarnlägen markerade – ett som användes då och ett som redan beskrivs som ett äldre kvarnställe. Det visar att kvarnverksamheten har flyttat och utvecklats över tid.
Namnet Skvaltkvarnsbacken berättar om den äldre historien. Det är möjligt att en skvaltkvarn en gång låg norr om landsvägen, medan den senare och mer välkända Aspviks kvarn låg söder om vägen.
Skvaltkvarn eller hjulkvarn?
En skvaltkvarn drivs av ett liggande vattenhjul som sitter direkt under kvarnstenen. En hjulkvarn har i stället ett stående vattenhjul vid sidan av byggnaden som överför kraften till kvarnverket.
Det äldre kvarnläget vid Skvaltkvarnsbacken kan ha varit en skvaltkvarn, medan Aspviks kvarn längre söderut var en hjulkvarn. År 1818 byggdes där ett stort vattenhjul som senare, omkring 1912, ersattes av en modern vattenturbin.
Vattnet som drev kvarnarna
Från Lillsjön rinner vattnet genom en grävd kanal vidare mot Mälaren. Höjdskillnaden i terrängen gjorde det möjligt att utvinna vattenkraft och driva kvarnar under flera hundra år.
Den kanal som fortfarande syns vid Skvaltkvarnsbacken är ett tydligt spår av hur vattnet leddes fram för att hålla kvarnverksamheten igång.
Aspviks kvarn och kvarnbyn
Aspviks kvarn finns markerad på kartor från slutet av 1600-talet, men kvarndrift kan ha funnits här redan under medeltiden. Kring verksamheten växte en kvarnby fram med elva faluröda byggnader, bostäder och ekonomibyggnader utspridda över sluttningen mellan skog, hagmarker och berg.
Kvarnen var i drift fram till omkring 1951. Efter andra världskriget användes byggnaden som snickerifabrik, där bland annat radiogrammofoner tillverkades. År 1971 förstördes kvarnbyggnaden i en brand.
Från arbetsplats till kulturmiljö
När kvarndriften upphörde förändrades området. Biltrafiken tog över de gamla transporterna och flera byggnader förlorade sina ursprungliga funktioner.
Runt år 2000 rustades området upp. Under 2020-talet har kommunen fortsatt att utreda hur kulturmiljön kan utvecklas och bevaras för framtiden. Tekniska undersökningar visar samtidigt att de kvarvarande byggnaderna behöver omfattande underhåll.
En plats formad av vattenkraft
Även om kvarnarna sedan länge är borta finns historien kvar i landskapet. Smedjan, vattenkanalen, den gamla vägsträckningen och terrängen berättar om en plats där vattenkraften under flera hundra år skapade arbete, möten och försörjning.
Skvaltkvarnsbacken är därför mer än minnet av en enskild kvarn. Området berättar om generationer av mjölnare, smeder, resande och boende som levde och arbetade kring vattnet. Den bevarade kulturmiljön ger än i dag en bild av hur kvarndriften formade landskapet och människors vardag i Aspvik under flera sekler.
