Anhöriga berättar

Har du syskon, föräldrar, barn eller en vän som du hjälper på grund av funktionsnedsättning, missbruk, psykisk ohälsa eller demens? Du som hjälper kan själv behöva stöd.

Här berättar två anhöriga om sina utmaningar och behov.

Att vara anhörig till en närstående med psykisk ohälsa är inget val jag har gjort. "Därtill är jag nödd och tvungen" som förälder. På gott och ont.

Resan vi har gjort och fortsätter på har är lång. Började redan för 25 år sedan, då hen ännu inte nått tonåren. Självmordsförsök redan vid ung ålder, fyllor, rymningar. Hen bliv tidigt själv förälder. Barnet har bott ömsom hos hen, ömsom hos mig.

Barnet är idag vuxen och bor på annan ort. Barnet går själv i terapi för att få makt över sitt liv.

Som anhörig har det varit och är slitsamt, både fysiskt men framförallt psykiskt. Denna ständiga oro för Hens välbefinnande, vi har gått igenom många suicidförsök och återupplivningar. Mycket resande, för min del till sjukhus för att vara med på samtal.

Kontakter med kommunen, Försäkringskassan osv. Har upplevt att det lovas mycket med inget händer. Utlovas det ena och det andra, som sen går i stöpet för att det kostar. Uppgifter som jag utfört "gratis" i många år. vi blev lovade att jag skulle få bli hens kontaktperson och ägna oss social träning 2 ggr/ mån. Det föll på att jag var förälder. Däremot kunde hen få telefonkontaktperson 2 ggr/ månad. Hen avstod.

Och vi kämpar på.


Med en otrolig hjälp från öppenvården ser vi nu en ljusnande framtid. Hen har inte legat inne på över ett år. Hen har gjort otroliga framsteg. På bekostnad av mitt psykiska välmående.

Det finns ingen hjälp för oss anhöriga att få. Ja det finns samtalsgrupper, men jag skulle i perioder behövt egen psykologhjälp. Jag kan nu slappna av, till viss del.

Vi håller fortfarande på med "social" träning. Utsätter hen för situationer hen upplever som obehagliga.

Där har Covid-19 lagt krokben för oss. Vi kan inte längre äta på lokal, inte åka på kryssningar. Inte göra sådant vi gjort tidigare. Men hens liv fungerar tillfredställande, visst allt går upp och ner men inte som tidigare. Själv kan jag ha en planerad framtid som inte rubbas så ofta sam tidigare.

Trots all sorg och slit har jag lärt mig en hel del och kan vara andra till stöttning, vilket jag är tacksam för.

Jag har två barn som bor på två olika boenden. Den ena jobbar tre dagar i veckan i en butik och är hemma de andra två dagarna. Han trivs inte med att vara hemma utan drar då ut på stan som inte har varit så bra.

Han behöver få aktiv hjälp men inte har fått det.

Den andra sonen har varit mera instängd under våren, han har försökt att hålla sig inne så länge det går. Dagliga verksamheter har varit stängda. Han har mått dåligt av detta.

Han har fått hälsa på oss men vi har inte fått hälsa på honom inomhus, bara ute. Han blir väldigt rastlös och har blivit snurrig av detta.

Nu börjar jobben inom Daglig verksamhet att öppna upp men inte han har fått börja utan det är andra som går före och det är väldigt svårt för han och förstå att vissa får börja tidigare.

Detta har påverkat mig också han har varit väldigt på och tjatig och har ringt mycket.

 

Text för lättläst (radera textmodulen om sidan inte ska ha lättläst)

Upp