Gemensamt ansvar för att bryta kränkande språkbruk i skolan

Det är tre år sedan som Maria Ohlin, lärare i Bergaskolan, en dag fick nog. Hon och de andra lärarna på skolan hade en tid reagerat på det kränkande språkbruket som blev allt tuffare. En jargong som ingen ville ha, och som dessutom var orsak till så mycket konflikter. Istället för att undervisa ägnades allt mer tid åt att lösa akuta konflikter.

– Jag kallade till ett föräldramöte med en hel årskurs där både elever och vårdnadshavare närvarade. Där läste jag högt från de skärmdumpar eleverna skickat till mig. Alla fick då, svart på vitt, se hur eleverna skrivit och pratat till och om varandra, säger Maria Ohlin. Efter en stund brast det för mig – det var vidrigt att läsa orden högt. Men jag såg samma reaktion från elever och föräldrar i salen, några grät och var helt tagna. Sedan blev det alldeles tyst.

Alla på mötet enades om att ansvaret var gemensamt för att få stopp på utvecklingen och att tiden i skolan ska ägnas till undervisning, inte till att hantera sociala konflikter som sker utanför skoltid.

– Det lugnade sig efter mötet, säger Maria Ohlin. Lösningen handlade om att vi såg det gemensamma ansvaret – vårdnadshavare och skolan tillsammans, och att vi hade en rak och tydlig kommunikation om att aldrig tolerera det sättet att tala till andra.

Maria Ohlin påpekar att det är den dagliga diskussionen som är avgörande för att hålla i nolltoleransen mot kränkande språkbruk. Att alla har ett ansvar för att påpeka när ett tilltal är olämpligt.

Hon har inte kallat till flera stormöten, istället förs nu diskussionen om det tuffa språkbruket i skolan i mindre grupper, kontinuerligt.

– Vi måste alla stå upp för ett gott språkbruk, säger Maria Ohlin, och det gör vi tillsammans, all personal och alla pedagoger på skolan. Det sker varje dag, hela tiden, på rasterna, i korridorerna och i klassrummen. Vi möter och bemöter eleverna genom att reagera, agera, vara goda förebilder och visa hur vi vill ha det. Det måste ske varje dag, och inte bara i skolan.