Uppdaterad 16 november 2022
Skriv ut

Strategi för kultur och fritid 2022-2030

Kommunens kultur- och fritidspolitiska strategi, ”Intryck, uttryck, avtryck – Upplands-Bro” syftar till ökad delaktighet i kultur- och fritidsfrågorna. Strategin visar på möjligheterna att tillsammans med Upplands-Broborna bygga vidare på ett demokratiskt samhälle där varje människa upplever tillit, delaktighet, trygghet, meningsfullhet och gemenskap.

Ingen innehållsförteckning finns

Tjej som skjuter pilbåge

Den kultur- och fritidspolitiska strategin antogs av kommunfullmäktige i mars 2022 och sträcker sig till 2030.

Målet om ökad delaktighet i kultur- och fritidsfrågorna fanns med från start: Själva utformandet av strategin inleddes med en bred insamling av material i form av workshops, dialoger, filmskapande, intervjuer och enkäter.

Här fick ungdomar, föreningsaktiva och politiker träffas och diskutera gemensamt. Man intervjuade kulturutövare och andra nyckelpersoner samt genomförde enkäter med invånare i Kungsängen och Bro.

Noveller för alla att läsa

Men utgångspunkt i de idéer och synpunkter som kom in, har strategin sedan gestaltats i nio korta noveller. Du kan ta del av dem nedan.

Varje novell fångar en känsla, ger exempel på vilken betydelse kultur- och fritidsverksamheter har i människors liv och skildrar vad mål om social hållbarhet, jämlikhet och egenmakt kan innebära i praktiken, i vardagen.

Varje novell är kopplad till ett eller flera av de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030, och ligger i linje med kommunens hållbarhetsmål.

Barn programmerar robotar

­­­– Test nummer 51. Är du med? frågar jag och placerar roboten på startstrecket.

– Kör, säger Sadja och trycker GO på surfplattan.

Roboten rullar längs med skolkorridoren, bort mot hörnet där vi har gömt laddaren. Den närmar sig laddaren, viftar med sin lilla griparm, nu är den nära och... Nej. Den rullar förbi.

Sommarterminen. Förutom de vanliga lektionerna får fyrorna göra en musikal med lärare från kulturskolorna, femmorna hittar på egna företag och sexorna gör aktiviteter för alla ettor som går på fritids.

Förra året när jag gick i tvåan fick vi måla tillsammans med en riktig konstnär. Men det bästa är nu i trean. Då kommer det några ingenjörer (typ som uppfinnare) till skolan och man får göra massor av experiment. Vår ingenjör heter Bella. Hon frågade om vi hade några vardagsproblem.

– Vad är det? sa jag.

– Det kan vara vad som helst. Finns det något ni ofta bråkar om hemma?

– Alltså... allt! Men kanske mest laddaren. Min storasyster hittar aldrig sin egen, och då tar hon min. Och så tappar hon bort den också.

– Jobbigt. Vad kan man göra åt det då?

– Hon kan ju bara låta mina grejer vara ifred.

– Men tänk om du kunde hjälpa din syster på något sätt? Med att hitta sin egen laddare?

Jag visste direkt vad den skulle heta. SuperSökaren 2030 XL. Roboten som hittar borttappade grejer.

Vi fick börja med att titta på en film om programmering. Sedan blev hela klassrummet en robotverkstad. Inte bara klassrummet förresten, för vi fick ta med dem till sommarfritids också om vi ville fortsätta där.

Sommarfritids är en sjukt stor grej. Där kan man gå även om man har slutat på vanliga fritids, och så kommer dom som sommarjobbar. Det är såna som har gått på skolan för kanske sex år sedan, så dom är mycket yngre än lärarna och lite roligare. Dom fixar aktiviteter på bibblan, på skolgården, i Stjärnparken, vid borgruinen, på scenen...

Och dom hjälper oss jättemycket med roboten. Det verkar roligt att sommarjobba på fritids. Fast när jag blir stor och sommarjobbar vill jag vara i en affär. Eller köra traktor hos Maria.

Nu har vi arbetat i två veckor. Inte bara med roboten såklart, vi har fått göra andra uppfinningar också. Men Supersökaren är roligast. Och svårast. Dags för test nummer 52.

SuperSökaren 2030 XL rullar iväg igen. Den åker längs korridoren och... Hallå? Vad händer? Den svänger höger och ut i kapprummet! Jag springer efter och får tag i den precis innan trapporna. Tur, för roboten vet inte att den inte kan gå i trappor med sina hjul. Det är så med robotar, de vet ingenting som inte vi människor har lärt dem.

Jag har lärt mig en hel del om robotar och ingenjörer på sommarterminen. Jag är rätt bra på att få idéer, så jag tror att jag skulle passa som det. Ingenjör alltså, inte robot. Okej. Dags för testomgång 53.

Författare: Emy Stahl.

Anknyter till följande globala hållbarhetsmål i Agenda 2030: mål 4 (God utbildning) och mål 10 (minskad ojämlikhet).

Stjärnhimmel

– Pappa. Pappa. Pappa!

– Ja?

– Du står på Merkurius.

Leah laddade ner appen så fort vi kom hit och nu springer hon runt i grönområdet och jagar planeter, stjärnor, asteroider. Jag flyttar mig från Merkurius och sätter mig på en av de uppvärmda stenbänkarna utanför observatoriet. Bekvämt.

Jag tar upp mobilen och ansluter till det lokala wifi-nätet, tänker att jag kanske hinner beta av några mejl.

– Vad är det med ungar och rymden egentligen?

En annan pappa har satt sig på bänken bredvid. Han är alldeles andfådd, har sprungit runt med sina barn ända sedan vi kom.

– Något steg i utvecklingen säkert, fortsätter han. Mina är som besatta. Vi har varit här säkert fem gånger i sommar. Vi bor i Järfälla. Har ni varit vid gravfältet? Rösaring eller vad det heter. Om man öppnar appen där så förflyttas man till vikingatiden. Shit alltså, vilken träningsvärk jag kommer ha imorgon.

Jag har aldrig varit bra på att leka. Har mest tittat på när andra föräldrar ålat runt i sandlådor och klättrat på klätterställningar. Jag försökte några gånger när Leah var riktigt liten men nu har jag gett upp. Putta på gungan går bra men...

Jag tror att jag får prestationsångest. Det är som att hjärnan stängs av. Vad är det för sorts förälder egentligen? Som kan stå och hålla presentationer på jobbet för flera hundra personer men blir alldeles stel när det ska lekas med lego.

– Vi ska på visning, säger jag. Guidad tur i observatoriet, den börjar klockan två.

Hans barn ropar.

– Slut på vilan, skrattar han och kastar sig i väg.

Jag sitter kvar. Hur kan det vara så enkelt för vissa? Så självklart?

– Pappa, du måste vara med.

– Va? Nej, jag...

– Du måste. Det är multi-player, man måste vara två och samarbeta för att samla alla. Snälla.

Jag ser på Leahs ögon att hon egentligen redan har gett upp. Hon vet att jag kommer säga nej. Jag sneglar mot den andra pappan som hunnit ända bort till skogsbrynet. Skärp dig nu, hur svårt kan det vara? Jag tar ett djupt andetag, försöker få hjärtat att slå lite lugnare.

– Okej, säger jag.

Jag ger Leah mobilen, hon laddar ner appen.

UNIVERSUMS ÖDE VILAR I DINA HÄNDER står det på skärmen. Och sedan VÅGAR DU ANTA UPPDRAGET?

Jag tvekar ett ögonblick. Sedan trycker jag JA.

En halvtimme senare har jag gräsfläckar på knäna och lera på skorna. Jag kollar på klockan och ser att vi har missat visningen, skit samma, det blir en annan dag. Vi ska fånga stjärnorna!

Författare: Emy Stahl.

Anknyter till följande globala hållbarhetsmål i Agenda 2030: mål 3 (God hälsa och välbefinnande), mål 4 (God utbildning).

Brygga och ramp vid Lillsjön

Jag trodde ju inte att han skulle ta det på allvar, den där grabben. Tyckte väl mest han kom och störde när han frågade om det var något jag drömde om.

Tänkte att om jag säger något omöjligt så lämnar han mig ifred och går och tjatar på någon annan i stället.

– Jag skulle vilja bada, sa jag.

– Bada? I ett badkar?

– Nej för fan. I Mälaren.

Sen gick allt väldigt snabbt och nu står vi här. Eller jag sitter ju, i rullstolen. Men vi är verkligen här, vid badplatsen vid Lillsjön. Här har hänt en del. Ett omklädningsrum. Toaletter. Massa cykelställ. Och en ramp som går hela vägen ner i sjön, en sån där rullstolsramp.

Det här är vansinne. Men det kan jag ju inte säga nu, när dom har bokat färdtjänst från resepoolen och allt. Och nu ska jag tydligen i. Av med skorna, av med stödstrumporna. Badkläder har jag inga men de klädde på mig shorts och en gammal t-shirt i morse.

– Jag vill bara bada fötterna, säger jag.

Ut på rampen och sakta ner mot vattenbrynet. Skinnet på tårna drar ihop sig i det kalla vattnet. Jag kvider.

– Ska jag köra upp dig igen? frågar han.

– Nej, hör jag mig själv säga.

Nu når vattnet nästan till knäna. Det pirrar i hela kroppen. Jag sitter en stund. Vänjer mig.

– Vill du upp nu?

– Bara lite till, säger jag. Går det att komma lite längre ut?

– Du kommer se ut som ett russin.

Tänk om dom skulle glömma mig här? Det vore inte så dumt. Där hemma är det snart dags för kvällsmat och kvällsmedicin, men jag skulle sitta här. Lyssna på fåglarna. Vicka på tårna. Blunda i solskenet.

– Nu, säger jag. Nu fryser jag.

Så tar han tag i stolen och jag är uppe på land igen.

­­– Hur kallt är det egentligen? undrar jag.

– Vi kollar på skärmen, säger han och drar i väg mig mot stugan.

18 grader står det, det ser jag redan på långt håll. Fy fan. Men när vi kommer närmare ser jag något annat också. Är det fiskar?

– Jag tror att det sitter en kamera i vattnet, säger killen. I vassen någonstans. Kolla, man kan sjunga karaoke också.

Han trycker på en symbol på skärmen. Blowin’ in the wind spelas och vi sitter och lyssnar en stund.

– Vill du åka hit nästa vecka igen? frågar han.

– Går det?

– Om du vill så. Man kan få åka på utflykt till Sigtuna också. Eller spela Wii i Drömparken tillsammans med barnen.

– Nej. Jag vill bada. Kommer du då också?

– Förmodligen. Jag har sommarjobb på aktivitetsgruppen fram till september.

Nästa vecka ska jag bada. Dags att köpa badbyxor.

Författare: Emy Stahl.

Anknyter till följande globala hållbarhetsmål i Agenda 2030: mål 3 (God hälsa och välbefinnande), mål 11 (11.7 Säkra och inkluderande grönområden), mål 8 (8.6 Främja ungas sysselsättning).

Fotboll och fot på gräsplan

Jag var på väg att sluta.

Vi hade gått upp till tre träningar i veckan plus matcher. Livet var bara skola, hem, packa kläder, springa till idrottsplatsen, äta banan, byta om, träna, äta, sova och så samma sak igen nästa dag.

När skulle jag plugga? I duschen? Kan man gå in i väggen när man bara är fjorton? Tränaren och de andra i laget verkade inte fatta vad jag menade när jag sa att man måste hinna med annat också.

Jag hade egentligen redan bestämt mig. Funderade på hur jag skulle berätta för de andra. De flesta av oss har spelat tillsammans sedan vi var sju.

Men en kväll såg jag det på anslagstavlan. En tid skulle bli ledig på planen på torsdagar. Det var ödet eller något.

Jag skulle starta ett nytt F15-lag.
Lag Lagom. Lag Chill. Lag Bäst.

Det skulle vara precis som ett vanligt fotbollslag, men med några viktiga skillnader:

Max två träningar i veckan. Det skulle vara okej att skippa ibland om man har mycket i skolan. Ingen press på att vara bra. Alla skulle få spela på alla positioner.
Minst en träning i månaden skulle bytas ut mot någon annan aktivitet, typ en filmkväll.

Först sa jag inget till de andra i laget. Men jag började prata med massa annat folk.

Jag pratade med styrelsen. Jag pratade med vår tränare som inte hade tid att träna ett lag till men visste någon som kanske kunde.

Jag pratade med kommunen som sa att de kunde lägga ut det på sina sociala medier. Jag pratade med massa företag och hittade till slut ett som ville sponsra oss.

Jag berättade om det efter en match. Först sa jag att jag skulle sluta i laget, och sen berättade jag att jag skulle starta ett nytt. Och att man fick hänga på om man ville. Först blev det tyst. Sen sa Melina att hon gärna ville vara med. Sen Azra. Till slut var vi fem personer.

Det är två år sedan nu. Nu är vi tjugoåtta spelare. I vår ska dom dra i gång ett pojklag enligt samma modell.

Och förra veckan ringde det en från Sollentuna FK och frågade hur vi hade gjort för att få så många tonårstjejer att fortsätta med fotbollen. Vad är hemligheten? På onsdag ska jag dit och berätta för deras styrelse.

Sen ska vi dra till Stjärnparken med laget.

Författare: Emy Stahl.

Anknyter till följande globala hållbarhetsmål i Agenda 2030: mål 3 (God hälsa och välbefinnande), mål 5 (Jämställdhet).

Trumma och symbaler

Dunk dunk dunk dunk
Jag sitter alltid och stampar med högerfoten. I bilen, i sängen, i skolan, på elbussen mellan Kungsängen och Bro.

dunk dunk dunk dunk

Åttio slag per minut är mitt favorittempo. Det är så fort ett hjärta slår.

Det är klart att jag vet att jag är annorlunda. Folk brukar titta på min familj när vi är ute på stan. Först får dom syn på mig. Sedan tittar de på mina föräldrar. Sedan tittar de på mig igen. Jag vet att det inte kommer gå över och jag vet att det heter Downs syndrom.

– Du är så fin precis som du är, säger folk.

För det mesta tror jag på dom. Men ibland, när folk tittar med den där speciella blicken, känner jag att jag bara vill skrika.

Dimitri tittar inte på det sättet. Alltså min trumlärare. Han säger bara:

– Rock ’n’ roll! Nu kör vi!

Och så gör vi det. Jag sköter baskaggen.

dunk dunk dunk dunk

Och Dimitri går helt crazy bananas på resten av trummorna.

I julas skulle alla vara med på den stora konserten. Hundra personer i publiken! Jag vågade inte. Var rädd för att bli nervös och tappa takten när alla tittade. Så nu övar vi med VR-glasögonen varje gång.

Jag och Dimitri spelar i London, New York, Sydney, för hundra, tusen, tiotusen personer! På låtsas, men det KÄNNS som på riktigt.

Det är viktigt att jag övar
dunk dunk dunk dunk
för när jag fyller femton får jag vara med i Funkisfestivalen
dunk dunk dunk dunk
jag kommer bli världens första trummis som tävlar där
dunk dunk dunk dunk
Då kommer jag inte vara rädd längre
dunk dunk dunk dunk
jag kommer gå ut på scenen och ropa

– Rock ’n’ roll! Nu kör vi!

Författare: Emy Stahl.

Anknyter till följande globala hållbarhetsmål i Agenda 2030: mål 3 (God hälsa och välbefinnande), mål 4 (God utbildning), mål 10 (minskad ojämlikhet).

Skiss på hus

Idag ska det rivas. Hela huset är släckt, tomt, kallt. Vi har gått dit för att titta allihop.

Vi visste ju att det skulle hända. Den gamla kontorsbyggnaden skulle rivas till sommaren och därför fick Ungdomsrådet och skolan använda det.

En i ungdomsrådet hade varit i Berlin och sett en konstutställning, ett gammalt sjukhus där hundra konstnärer hade fått varsitt rum att göra ett konstverk av.

Alla som ville vara med skulle bli indelade i grupper, varje grupp skulle få ett rum och fyrahundra kronor till material. Om vi ville fick vi jobba med projektet på bild- och musiklektionerna.

En del gjorde det kanske mest för att slippa skolan men några av oss var där hela kvällarna. Skissade, målade, tapetserade, åt micropizza i det gamla lunchrummet. I slutet av terminen hade vi vernissage. Hundratals kom, inte bara såna vi kände.

Ett rum var fyllt med bara röda saker. Rött golv, röda stolar, röda väggar, röda kaffekoppar och röda gardiner. Som att gå in i någons hjärta.

I ett rum var det en kille som sjöng. I nästa hängde ett solsystem gjort av gamla fotbollar.

Min grupp gjorde om rummet till en skog. Med mjuk mossa, riktiga trädstammar och en pytteliten sjö. Överallt i mossan stod det små porslinsdjur gömda. Det kändes som en magisk sagovärld.

Det största rummet tillhörde alla. Där kunde man hjälpa till att bestämma hur det nya huset skulle se ut, det som skulle byggas på samma plats. Ett aktivitetshus, för alla i kommunen.

Man kunde testa sina idéer i en enorm legomodell som stod mitt på golvet, det fanns surfplattor med modelleringsprogram eller så kunde man skriva sina idéer direkt på väggarna.

Solceller, skrev jag. Andra hade skrivit gym, e-sporthall, musikstudio, mjukglassmaskin.

Vi ritade massor av förslag på plattorna. Det blev nästan som en tävling att få in så många aktiviteter och funktioner som möjligt. Flera kvällar var en arkitekt med och lyssnade på våra förslag.

– Demoleringskula heter det, säger någon. Ett sånt där klot man river hus med.

Och nu är det dags. Maskinen mullrar fram. Huset står tyst. Fönstren är som döda ögon. Det känns sorgligt. Vi har fått se ritningarna som arkitekten har gjort.

Maleks supersmarta konstruktion i danssalen med en utfällbar scen, och med skärmar som hissades ner från taket för att göra om hela lokalen till massa små grupprum, den idén var med nästan exakt så som han hade ritat den.

Och arkitekten nappade direkt när jag sa att man borde använda spillvärmen från servrarna på kommunens IT-avdelning som finns i huset bredvid.

Så källaren som egentligen skulle vara förråd, blev ett stort odlingsrum med UV-lampor och automatisk bevattning. Där kommer det odlas färska kryddor till kommunens skolor och äldreboenden.

Och fast det tillhör alla så känns det som att en liten, liten del av det är mitt. Jag var ju med och hittade på det. Det blir lite som vårt skogsrum. Jag ska ställa dit några av porslinsdjuren.

Författare: Emy Stahl.

Anknyter till följande globala hållbarhetsmål i Agenda 2030: 4 (God utbildning), mål 11 (Hållbara städer och samhällen).

Vita blommor

Cykeln går så tungt, borde fylla på luft men när ska jag hinna leta efter cykelpumpen?

När som helst kommer de att ringa från föris, Ivar var kanske ändå lite snorig när jag lämnade honom men han hade ju ingen feber och är jag inte på jobbet idag heller blir det kaos nästa vecka och då måste jag dessutom vara ledig på fredagen för begravningen.

Om jag smiter fem minuter tidigare från APT-mötet så hinner jag svänga upp till pappa innan jag cyklar hem, fråga hur han vill göra med alla mammas saker, vore det inte enklast att bara packa ner allt och ringa en flyttfirma och har han ringt Skatteverket än?

Inte tänka på mamma nu, då börjar jag bara gråta.

Nu cyklar jag förbi odlingslådorna, det har börjat växa ordentligt i dom. Vilka är det som odlar här egentligen, någon förening? Jag borde verkligen engagera mig i något, det är hälsosamt med närodlat och viktigt att ha ett sammanhang utanför jobbet och det är viktigt för barnen att se att vi vuxna verkligen gör något åt klimathotet och nu kommer huvudvärken igen.

Om jag bara inte vore så trött på helgerna och sedan det här med mamma...

Ett högljutt surrande. Det måste vara förskolan.

Stannar mitt på cykelbanan, tar upp mobilen. Men skärmen är svart. Inga missade samtal. Vad är det som surrar då?

Jag tittar till vänster. Ett äppelträd. Ett moln av vita blommor, och det är därifrån det kommer. Jag kliver av cykeln, hypnotiserad av ljudet. Tusentals blommor och i nästan varje blomma kravlar ett bi, en humla, en fluga omkring.

Jag tittar mig omkring. Ingen i närheten. Jag duckar under de lägst hängande grenarna och nu står jag nära stammen. Här är surret nästan öronbedövande.

Jag blundar och låter det fylla huvudet. Som en sång. Varför står det här trädet här? Ett urgammalt fruktträd mitt på gräset. Kanske fanns det en stuga här, innan stad och pendeltåg och cykelbanor. Ett litet torp med odlingar runt omkring, och en torparkvinna i sjalett. En sliten liten gumma med fjorton barn. Brukade hon också stå här och lyssna på surret och känna huvudvärken lätta?

– Hallå? Mår du bra?

Jag öppnar ögonen och där står hon. Men inte i sjalett och träskor utan i arbetsbyxor och keps.

– Jadå. Jag bara vilar lite.

– Är det säkert?

Och plötsligt bara rinner allt ur mig. Jag vet inte om det är för att jag sovit så himla dåligt eller om det är för att hennes röst på något sätt påminner om mammas, men plötsligt har jag berättat allt. Om allt krångel med bouppteckningen, om vabandet som aldrig tar slut, om huvudvärken som gör det svårt att somna om kvällarna.

Hon lyssnar. Säger sedan:

­– Vill du se odlingarna?

Vi går bort mot odlingslådorna. Massor av små blad. Hon pekar. Tomat, spenat, zucchini.

– Det är så fint här, suckar jag.

– Du kanske vill vara med och odla? Det är en förening, alla kan gå med. Vi har temadagar för skolorna och vi kommer snart bygga ett växthus och...

Jag tror att hon ser hur stelt och stressat mitt leende blir, för hon säger bestämt:

– Eller så kommer du bara på skördefesten i september. Det går bra det också. Jag ska se till att du blir inbjuden. Och ta med din pappa också.

Jag cyklar vidare mot jobbet. I cykelkorgen ligger en påse med några späda spenatblad att piffa upp matlådan med.

Författare: Emy Stahl.

Anknyter till följande globala hållbarhetsmål i Agenda 2030:
mål 3 (God hälsa och välbefinnande), mål 11 (Hållbara städer och samhällen), mål 15 (Ekosystem och biologisk mångfald).

High five barn och vuxen

Jag smyger försiktigt in i sporthallen. Matchen har redan börjat. Jag går upp på läktaren och ansluter mig till klungan av föräldrar som tittar på sina barn.

Känner mig lite som en inkräktare, men jag var tvungen att gå hit. Jag letar, låter blicken fara över det tjugotal mellanstadiekillar som springer runt på planen. Var är han?

Där. I en lite för stor lagtröja med siffran elva på och lång hästsvans i nacken. Han är sig lik, och samtidigt inte. Han verkar lugn. Koncentrerad.

Skorna gnisslar mot underlaget, tränarna ropar instruktioner, tempot höjs.

Nummer Elva med hästsvansen får bollen, tar sig fram över planen, han är så snabb, fintar sig smidigt förbi försvaret, närmar sig målområdet som är helt fritt, skjuter mot mål och... Domaren blåser av och pekar mot Nummer Elva. Hög klubba. Ogiltigt mål, frislag för andra laget.

Jag håller andan. Nu kommer det att smälla. Domaren kommer utifrån, han vet inte hur Nummer Elva funkar, vet inte att han varit avstängd från skolan i flera omgångar för att han varit aggressiv mot både lärare och klasskamrater, vet inte att minsta motgång tänder en gnista som leder till explosion.

Jag minns uppgivenheten när vi träffades i höstas. Förtvivlade lärare. Allvarlig rektor. Utmattade föräldrar. En frustrerad liten kille med hästsvans. Alla tittade på mig.

Så fort jag hade sett till att skolan fått de extra resurser de behövde tog jag som vanligt kontakt med Lene på Kultur & Fritid. Vi började bolla idéer tillsammans med föräldrarna och skolans kurator.

Och tillsammans med Nummer Elva, såklart.

Vår förhoppning var att om han kunde hitta en fritidsaktivitet där han fick känna att han var bra på något, skulle han bli bättre rustad för att tackla svårigheterna i skolan.

Problemet var att alla förslag jag kom med var tråkiga, dumma, idiotiska.

­– Kanske är det inte förslagen som är fel? sa Lene. Det kanske är dig det är fel på?

– Ursäkta? sa jag.

– Äh, ta det inte personligt. Du ska få numret till en av Inspiratörerna.

Lene gav mig numret till Anton, och jag bjöd in honom till nästa möte. Anton är över en och nittio lång, går i tvåan på gymnasiet och pratar malmöitiska som Zlatan. Tre egenskaper som gör honom skitcool. I alla fall i en femteklassares ögon. Dessutom är han innebandymålvakt.

– Du, sa han till Elvan. Du ser ju sjukt snabb ut. Har du provat innebandy?

Tillbaka till hallen. Nummer Elva står ensam kvar i målområdet, matchen fortsätter i andra änden av planen. Jag ser hur ilskan bubblar upp i honom, ser att han vill drämma klubban i marken, ta sönder någonting.

Men så skakar han av sig det. Bokstavligt talat. Han liksom ruskar på hela kroppen och sedan joggar han i väg, som om inget hänt. Får till några riktigt snygga passningar.

Highfivar en kompis. Tackar motståndarlaget för god match och försvinner sedan in i omklädningsrummet.

Jag vinkar och gör tummen upp till Anton som sitter längre bort på läktaren, och till Tränar-Dani som såg till att snabbt ordna plats i laget för Nummer Elva när jag ringde.

Författare: Emy Stahl.

Anknyter till följande globala hållbarhetsmål i Agenda 2030: mål 3 (God hälsa och välbefinnande), mål 4 (God utbildning),mål 10 (Minskad ojämlikhet).

Flygbild Kungsängen

Så fort skolan töms på elever vid 15-tiden droppar de första in. Kursdeltagarna känner varandra väl nu, samåker till träffarna och turas om att fixa fika.

”Fotokurs för seniorer” är en ren nybörjarkurs men nu i slutet av terminen diskuterar de vant fördelarna med olika kameramodeller och hjälper varandra med inställningarna.

Dessutom har en man i fyrtioårsåldern hakat på tillsammans med sin 13-åriga dotter, så någon seniorgrupp är det inte heller längre.

Det känns konstigt att vi bara träffats tio gånger. Och det känns ännu konstigare att jag bara bott ett år här i Kungsängen.

Det var tre saker jag letade efter när det var dags att flytta.

För det första ville jag vara nära barnbarnen i Jakobsberg. Det andra var att jag skulle kunna fortsätta driva min fotoskola. Inte på heltid, och inte i egna lokaler som förut, men så mycket jag orkade.

Och här verkade det finnas intresse för nya verksamheter, både från kommunen och invånarna. Jag kunde få hyra skolans bildsal på kvällarna och biblioteket sa ja direkt när jag frågade om vi kunde få ha utställning där i slutet av kursen.

Och det tredje... Det är klyschigt men jag har alltid älskat att fota vatten. Ljuset, speglingarna, den ständigt föränderliga ytan. Och här låg Mälaren som en silvertråd mellan skogar och berg. Tretton mil stränder. Jag fastnade direkt.

– Hörni, slut på fikat! Nu samlas vi. Ut med bilderna på golvet.

Läxan till den här träffen var att glömma allt man lärt sig om komposition och skärpa och i stället bara sticka ut med kameran i närområdet och se vad som hände.

Vi betraktar bilderna tillsammans.

En blomma.

En flicka som går över skolgården med sin förälder i ena handen och trumpinnar i den andra.

En kvinna som betraktar ett blommande äppelträd.

Några barn som bygger en slalombana åt en robot.

Permaodlingen nere vid pendeln.

En kille med hästsvans som kliver av bussen med en innebandyklubba på ryggen.

Ett tjejgäng som spelar fotboll.

En pappa som leker med sin dotter nedanför observatoriet.

Bygget av linbanan. De splitternya solpanelerna glänser i solljuset.

En gammal man i rullstol som blundar mot solen.

Några gymnasieungdomar som bär ett lass tapetrullar över torget. De har färgfläckar på händerna och målmedvetna ansikten.

En skog. En sten. En jättestor blå smurf.

– Det är människorna som är mest intressanta, säger någon.

– Varför då? frågar jag.

– Jag vet inte, man blir fångad på något sätt.

– De är glada, säger någon annan.

– Inte alla. Kvinnan vid äppelträdet verkar trött.

– Men alla har en känsla. Man blir nyfiken på dom.

– Gubben i rullstolen är så fin. Det ser ut som att han tänker på något roligt.

– Trumpinnarna då? Ser ni att de går i linje med taket på byggnaden?

– Jag gillar pojken med innebandyklubban. Han har liksom en riktning framåt.

Jag drar mig tillbaka från diskussionen, plockar tyst upp kameran och knäpper ett kort på deras engagerade ansikten. De märker mig inte ens.

Författare: Emy Stahl.

Anknyter till följande globala hållbarhetsmål i Agenda 2030: mål 4 (God utbildning), mål 8 (sysselsättning, ekonomisk tillväxt).

Kortfilmer

Det har även producerats ett antal korta filmer, dels om själva arbetsprocessen kring strategin, dels om exempel som skildrar vad kultur och fritid betyder för människor. Du hittar filmerna här eller i kommunens youtube-kanal.

Med stora öron och blicken framåt.

Kultur- och fritidspolitisk strategi 2030

Samspel

Intryck, uttryck, avtryck – Upplands-Bro

Det funkar

Intryck, uttryck, avtryck – Upplands-Bro

Samstämmigt

Intryck, uttryck, avtryck – Upplands-Bro

Är du nöjd med informationen på sidan?