Lagen om nationella minioriteter

Den svenska minoritetspolitiken har sedan den introducerades syftat till att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande, samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft den 1 januari 2010 och förstärktes 2019.


De fem erkända nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, sverigefinnar, tornedalingar och samer (särskild ställning som urfolk).

De historiska minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli.

Dessa rättigheter har alla minoriteterna i hela landet:

  • Samtliga kommuner och andra myndigheter är skyldiga att informera minoriteterna om deras rättigheter.
  • De är också skyldiga att skydda minoriteternas språk och kultur och särskilt viktigt är barns och ungas rätt att få utveckla sitt språk och sin kultur.
  • Dessutom är kommuner och andra myndigheter skyldiga att ge minoriteterna inflytande över frågor som berör dem.
  • De ska anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete och dessa ska på begäran kunna lämnas ut till den myndighet som har uppföljningsansvar för lagen.


I förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska gäller även:

  • Kommunerna är skyldiga att ordna väsentlig del av förskola och äldreomsorg på minoritetsspråken.
  • De personer som vill använda sitt minoritetsspråk i kontakten med kommunerna har rätt att göra detta både muntligt och skriftligt.



Lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk
(regeringen avser översätta lagen till de nationella minoritetsspråken under 2019)
Frågor och svar om minoritetslagen

 

Text för lättläst (radera textmodulen om sidan inte ska ha lättläst)